Jag har varit med om många "små"-chockar. Men en stor-chock måste nog vara förrförra året's lucia-dag;

Det var då en fredag och vi började lite senare för att, ja, det var lucia. Så då var jag i köket och pappa satt i telefonen. Min farfar hade då haft cancer i ca 3 månader, och den dagen var det meningen att jag skulle besöka honom den dagen efter skolan. Men då efter att pappa pratat med nån personal från "huset" han låg på så ringde han en annan och sa "Nu är farfar död." med bara tårarna rinnandes ner. Och ja, det var mitt första verkliga chocktillstånd. Kändes som hela världen stod stilla i bara 2 sekunder..

Sen dess har jag lixom aldrig haft nån mer "chock", iaf inte lika stor som den jag fick den dagen..